57 dagar som skakade Sverige





















|Inledning
|Artikel 1
|Artikel 2
|Artikel 3
|Artikel 4
|Artikel 5
|Artikel 6
|Artikel 7
|Artikel 8
|Artikel 9
|Artikel 10
|Artikel 11
|Artikel 12
|Artikel 13
|Artikel 14
|Artikel 15
|Artikel 16
|Artikel 17
|Artikel 18
|Artikel 19
|Artikel 20
|Artikel 21
|Artikel 22

|Boktips
|Länkar
|Tack till!
GRUVSTREJKEN
40 ÅR 1969-2009


Artiklarna och bilderna som presenteras
på denna hemsida är hämtade från,
Norrskensflammans (Nfl) ”Strejk-special” om
inget annat uppges.

Strejk-specialen publicerades kort efter
strejkens slut.

Texten i artiklarna är nedskrivna på nytt,
men är autentiska med originalet.

Namnen på Norrskensflammans skribenter står
i anslutning till den artikel de är upphov till.



Byråkraterna i Grängesberg 
Fabel av Sven Bjelf

Nere i Grängesberg sitter en handfull välavlönade byråkrater och trycker…
De har fått motta mycken kritik under de senaste månaderna. Inte bara från dem som dessa 
byråkrater är anställda av, utan också från många andra håll.

Länge trodde de (byråkraterna) att bästa metoden var att – likt strutsarna – sticka 
huvudet i sanden, och hoppas att tystnad och tiden skulle hjälpa dem.

Men, men, de såg att den metoden inte skulle hjälpa dem. Förr eller senare skulle allt 
fler upptäcka att de var generaler utan trupper. Det kunde ju rent av tänkas att de med 
tiden skulle mista sina välavlönade poster i etablissemanget…

Byråkraterna konfererade, och beslutade sig att gå till motanfall. Det är ju det bästa 
försvaret.

Man diskuterade länge om den bästa framgångslinjen. Till slut fastnade man för den, 
som sedan länge föresvävat dem, den hade ju alltid gått bra tidigare.

Naturligtvis, det är en kommunistisk konspiration…

Allt sedan ett kommunistiskt parti bildats i det här landet, så har de ju konspirerat 
för att komma åt hedervärda människor, som känner sitt ansvar inför ett blandekonomiskt 
samhälle, som ju utgör demokratins och rättvisans styrka här på jorden.

En handfull kommunister söker hämnd…

Luspa och Rantatalo är hämndgiriga därför att de inte fick bli ombudsmän. Första steget 
i hämnden var att med konspirativa metoder få ut de femtusen gruvarbetarna i strejk. 
Det andra steget var att komma åt dessa hedervärda byråkrater som – mot god betalning 
visserligen – ägnar hela sitt liv – med idealistiskt sinnelag – åt att söka få 
gruvarbetarna förstå att man – för den samhällsekonomiska balansens skull – inte får vara 
glupsk i lönekrav och att få ändrade förhållanden i gruvorna.

Raskt kallade byråkraterna på massmedia. Ty man ville för hela svenska folket berätta om 
den hemska konspiration, som så lätt hade kunnat störta hela det svenska folket i olycka.

Luspa och Rantatalo söker hämnd. Hur konstigt är det inte med dessa betydelselösa
 kommunister? Två man kan topprida femtusen – vilseförda men hederliga – människor. 
 Hur kan det verkligen få gå till så i vårt lugna, välordnade och trevliga folkhem? 
 
Fy tusan, utbrister byråkraterna harmset.

Och massmedia gav flitigt reklam åt byråkraternas enorma upptäckt. Nästan alla i landet 
Sverige blev – efter byråkraternas avslöjanden – helt på det klara med att det inte var 
någon spontan strejk, att det inte var berättigat missnöje med löner och arbetsförhållanden.
 
På en gång kom folket – och givetvis i första hand alla stora och ledande massmedia – 
underfund med att det var de hemska kommunisterna som låg bakom…

Byråkraterna andades ut. Nu kunde de återgå till att rulla tummarna bakom sina väldiga 
skrivbord i Grängesberg.

Men, men, en liten tagg satt ändå kvar i deras hjärtan.

Hur länge ska vi klara oss?

Vågar vi fara upp till det mörka landet i norr, och säga det vi sagt, mitt för ögonen 
på dessa sotiga människor som vi – likt Brask är nödd och tvungen – att i varje fall 
till en liten del, betjäna?

Trots att de andades ut, kan de ändå inte sova…

Stackars dem, hur ska det sluta…