Reflexioner om enighet 
Av HANS FLODGREN

”Enighet ger styrka” – se där en devis som man fick lära sig redan i folkskolan. 
I vilket sammanhang uttrycket präntades in är svårt att minnas, men någon djupare 
innebörd gavs det inte, någon ”prioritet” före ”Sörgården heter den gården o.s.v.”, 
”Mors lilla Olle i skogen gick” eller dylika ramsor fick det inte.

Allt eftersom åren gick under ständig kamp mot fattigdom, under blåslit i vägjobb, 
skogs- och flottningsarbeten m.m. började ynglingen så småningom förstå uttryckets 
djupare betydelse i större sammanhang.

En praktisk tillämpning fick det första gången en vår under flottningen. Det flottades 
på ömse sidor om älven, arbetarlagen hade var sin bas, som givetvis hade ambitioner att 
försöka hålla jämna steg med varandra, trots att arbetsbördan kunde variera från älvhalva 
till älvhalva med tanke på mängden brutna stenar i älven m.m. Basen på ena stranden var 
en lågmäld man med små åthävor, befälet på andra eller motsatta stranden, för det lag 
jag tillhörde, var raka motsatsen. Så fort han märkte att vårt lag blev efter, gormade 
och skrek han vilt, och så, var det hänt en gång.

När vår bas gick an som värst, upphörde karlarna som en man med jobbet, lutade sig mot 
båtshakarna och vägrade att befatta sig med stockarna, om inte basen stämde ner tonen. 
En kompakt enighet alltså, som också gav resultat. Förmannen ”blev mänsklig” och snart 
hade vi hunnit i fatt motsatta stranden.
 
Enighetens betydelse i större sammanhang har jag ofta grunnat på.

Vad skulle det exempelvis hända med finansväldet i Sverige, som i verkligheten rådde 
över tillgångarna, om arbetarna och småbönderna, oavsett politisk hemvist, gick in för 
att kasta av sig det ekonomiska oket?

Det tankeexperimentet fick jag tillfälle att diskutera en gång med några socialdemokratiska 
byggnadsjobbare. Det var på den tiden när stadsdelen Malmudden i Luleå kom till. Jag skulle 
göra ett reportage och uppsökte ett lag jobbare och frågade om jag fick ”plåta” dem 
och därtill få några synpunkter om byggena. Det gick nu inte, utan mannarna fortsatte 
att hamra på utan uppehåll, och när jag ämnade uppsöka andra arbetare, fick jag höra 
fjärrstyrd kastas efter mig (NSD hade samma morgon haft en rubrik om att kommunisterna 
är fjärrstyrda).

Jag återvände då och tog upp ett resonemang med gubbarna o frågade dem – utan att 
få svar – om arbetare vinner någonting på att kivas sinsemellan. Varför ni är så hätska 
mot den andra delen av arbetarrörelsen beror helt enkelt inte på annat än att det är 
en tredje part som har sitt finger med i spelet, en part, som tjänar på att arbetarna 
är oeniga. Något medhåll fick jag inte av jobbarna, men det verkade i alla fall som om 
de funderade en smula på vad jag sagt.

Den fantastiska enighet som gruvarbetarna demonstrerat under sin långa strejk har inte 
bara ruskat om i ”välfärds-Sverige” utan dessutom avlivat en mängd teorier, som av och till 
lanserats. Hur många gånger har man inte exempelvis hört uttrycket som ”Folk har det 
för bra”, ”Klasskampen är inte längre motiverad”. När nu en sådan enighet demonstreras 
som i malmfälten, är det sannerligen inte att undra på att reformister och reaktionärer 
av olika kulörer tappar hakan.
 
Studerar man vidare borgerliga och socialdemokratiska tidningars skriverier under 
strejkens gång, är det lätt att finna en tydlig tendens: Att med alla medel söka bryta 
arbetarenheten. Ta exempelvis NSD, som nästan hela strejktiden på strejksidorna infört 
en speciell spalt, där anonyma insändare öst på för fullt om det meningslösa i en strejk 
och förordat återgång till arbetet.

Slutet på mina funderingar blir följande:
Jag är ganska övertygad om att något så kraftlöst förbund som 
Gruvindustriarbetareförbundet – när det gäller att slå vakt om arbetarnas bästa – hade 
säkerligen inte existerat den dag som idag är, om socialdemokratins ledning under massor 
av gångna år hade underlåtit att politisera valen i gruvavdelningarna och låtit arbetarna 
själva i lugn välja sina förtroendemän. Och sett i ett vidare perspektiv: Jag tror att 
Wallenberg & Co hade för länge sedan förpassats till historiens glömska, om svenska 
folket uppvisat en sådan enighet som den gruvarbetarna nu manifesterat.