Ebba Köhler har all anledning att stödja 
maken Gunnar - och därmed också de övriga 
4 800 gruvarbetarnas - kamp mot en omänsklig 
arbetsköpare. Hon och Gunnar har bitter erfarenhet
av LKAB:s människofientliga personalpolitik.

I gruvarbetarnas kamp har kvinnorna sin givna plats 

Av Kolarn Henriksson

MALMBERGET (Nfl) 
I den här gruvkonflikten har kvinnorna – de strejkandes hustrur och döttrar spelat en 
stor roll. Redan vid det första strejkmötet var uppslutningen av kvinnor stor. Det 
kvinnliga inslaget ökade allteftersom konflikten fortskred. Kvinnorna fick klart för 
sej att deras medverkan och stöd var av stort värde. 

Och det har det varit. Eller rättare sagt, är det fortfarande. Ännu är inte kampen 
slutförd. Den förs bara på ett annat frontavsnitt. Vid förhandlingsbordet. Så ännu 
behöver gruvarbetarna allt det stöd de kan få av sina hustrur.

Kvinnorna har inte bara gett sina män sitt moraliska stöd. De har också tagit egna 
initiativ. Som nu demonstrationen på Sporthallstrappan då voj-vojen besökte
gruvarbetarmötet för snart två veckor sen. Det var en fin aktion som 40-talet 
gruvarbetarhustrur svarade för. En aktion, som väckte stor uppmärksamhet. Den borde 
rimligtvis också ha gett den eljest ganska hårdhudade envojen en del att tänka på. 

För visst blev han (oangenämt) överraskad då han klev ur direktionsvagnen och på trappan
möttes av 40-talet kvinnor med plakat i händerna. Plakat med snärtiga, och för all del, 
ganska elaka texter. Han gick visserligen med nedböjt huvud, men han torde knappast ha 
undgått att läsa en del av texterna.

MÄNNISKOVÄRDET
Och visst har gruvarbetarhustrurna all anledning att stödja sina män i deras kamp mot 
en vrång och hänsynslös arbetsköpare.

Det är ju kvinnorna som i första hand har ansvaret för familjens ekonomi. Men även om 
ekonomin är väsentlig, så är den dock inte allt. Den här kampen gäller så väsentliga 
saker som människovärdet och allt vad det ordet innefattar. Trivsel och harmoni. 
Hälsa och välbefinnande. Allt som hör till livets nödtorft.

Gruvarbetarkvinnorna har självfallet intresse av sina mäns arbetsmiljö. De vill inte 
se sina män knäckta av silikos eller i sviter från giftiga dieselgaser.

De är intresserade av att deras män trivs på arbetsplatsen. Att få hem en sur gubbe 
på kvällen, det är ju inte så angenämt. Så visst har gruvkvinnorna all anledning att 
intressera sej för den kamp, deras män är invecklade i.


DAGS ATT SJUNGA UT
Ta t.ex. Ebba Köhler i Malmberget. Skulle inte hon ha anledning att stödja sin man 
Gunnar – och därmed också de övriga 4 800 gruvjobbarna?
Det har hon också gjort. Helhjärtat. Ebba Köhler var den första kvinna som klev 
fram till mikrofonen på ett stormöte och inför 1 500 människor slog fast:

– Nu är det dags att vi gruvkärringar säjer ifrån… Låt oss se till så våra gubbar stannar  
hemma till dess att deras arbetsvillkor blir människovärdiga.

Samtidigt läste hon en egen dikt. Ni skulle ha hört applåderna efteråt. 

När envojen besökte stormötet i Sporthallen häromsistens så var Ebba Köhler en av 
idésprutorna bakom den demonstration som gruvarbetarfruarna anordnade på sporthallstrappan.

Men hon har, som nämnts anledning att stödja gruvarbetarna i deras kamp.

Det var nämligen hennes man, Gunnar 50 år, som för drygt två år sen trakasserades på 
ett upprörande sätt av LKAB-förvaltningen. Vid ett tillfälle drack han nämligen ett 
glas vatten. En nitisk arbetsledare kom på honom. Det blev rapport.
Det slutade med att Gunnar omplacerades på ett betydligt sämre avlönat jobb. 
6 000 kronor förlorade Gunnar Köhler på den omplaceringen.

Men, det är ju inte bara pengarna det gäller. 
Det gäller också människovärdet. 
I den kampen har hustrun Ebba och de övriga gruvarbetarhustrurna sin givna plats.