57 dagar som skakade Sverige





















|Inledning
|Artikel 1
|Artikel 2
|Artikel 3
|Artikel 4
|Artikel 5
|Artikel 6
|Artikel 7
|Artikel 8
|Artikel 9
|Artikel 10
|Artikel 11
|Artikel 12
|Artikel 13
|Artikel 14
|Artikel 15
|Artikel 16
|Artikel 17
|Artikel 18
|Artikel 19
|Artikel 20
|Artikel 21
|Artikel 22

|Boktips
|Länkar
|Tack till!
GRUVSTREJKEN
40 ÅR 1969-2009


Artiklarna och bilderna som presenteras
på denna hemsida är hämtade från,
Norrskensflammans (Nfl) ”Strejk-special” om
inget annat uppges.

Strejk-specialen publicerades kort efter
strejkens slut.

Texten i artiklarna är nedskrivna på nytt,
men är autentiska med originalet.

Namnen på Norrskensflammans skribenter står
i anslutning till den artikel de är upphov till.


Nu liksom 1934 utlöste LKAB-lednings 
uttalanden om att malmbergsgruvorna 
"inte gick ihop" en våldsam 
proteststorm. Inne i möteslokalen 
utsattes envoyé Lundberg för kraftiga 
buanden och utanför möteslokalen 
samlades gruvarbetarhustrurna 
till protestdemonstration.
Gruvarbetarna har träffat Lundbergare även tidigare 

Av: Helmer Holmberg

LKAB-chefen påstod nyligen att gruvdriften i Malmberget inte är lönande. Det var 
naturligtvis avsett som ett hot mot de strejkande; blir det inte slut på bråket 
om löner och arbetsförhållanden så lägger vi kanske ned hela verksamheten i Malmberget!

Arbetarna lär ha flinat ganska försmädligt åt hr Lundbergs lilla försök, inte därför 
att han skulle dra sig för att tillgripa vilka metoder som helst, utan därför att hotet 
var politiskt dödfött. Varenda ledande sosse skulle få frossa bara vid tanken på att 
Lundbergs många klavertramp som företagsledare möjligen skulle följas av flera 
arbetsköparmanér som bevisligen inte imponerar på gruvarbetarna.

Hotet mot Malmberget har nämligen en förhistoria som visar att LKAB-chefen har övertagit 
inte bara sina 31 teser och ackordsmetoder från privatkapitalistiska experter utan att 
han från samma håll också har fått de uppfattningar som finns i hans hotfulla antydningar 
om Malmbergets öde.

Förra gången LKAB:s förvaltning tänkte lägga ned gruvdriften i Malmberget hade staten, 
d.v.s. den socialdemokratiska regeringen, inte fått ett sådant inflytande som den har 
nu i LKAB. Det var 1934 och då styrde privata gruvägare. På sommaren det året så 
avslöjade Norrskensflamman att LKAB:s förvaltning i tysthet förberedde en avveckling 
av gruvdriften i Malmberget. Motiveringen var densamma som i Lundbergs prat inför de 
strejkande i år: driften i Malmberget lönar sig inte.

Därmed menades inte att denna del av företaget gick med förlust, bara att den inte gav 
lika stora vinster som i andra av bolagets gruvor, framför allt i Kiruna. Det var alltså 
samma inställning som privatkapitalisterna och regeringen tillämpat i många andra 
sammanhang, exempelvis vid utformningen av Vargöns och ASSI:s verksamhet. När smältverket 
i Porjus lades ned påvisade landstingets utredare, att det i och för sig inte var så
dåligt med lönsamheten som styrelsen för Vargöns bolag påstod. Däremot var det troligt 
att bolagets vinster skulle bli ännu större om man koncentrerade hela verksamheten till 
bolagets anläggningar söderut! Att man därmed raderade ut det enda industriföretaget av 
någon betydelse i denna del av Norrbottens inland, att man bidrog ytterligare till 
utflyttningen till materiell förödelse och en mängd personliga svårigheter bekymrade 
inte bolagsledningen. Kapitalister har ju ännu ”rätten” att bete sig så. Och regeringen 
har inte frångått denna linje något nämnvärt i sin egen politik. I sak är det nämligen 
samma inställning bakom statsmakternas medverkan till den förödelse som drabbat många 
samhällen och tusentals enskilda under se senaste årtiondena: Båtskärsnäs, Töre o.s.v. 

1934 var det som sagt meningen att även Malmberget skulle offras för det extrema 
profittänkande. Planerna hade avancerat långt innan Norrskensflamman kunde slå larm. 
Gruvarbetarna hölls naturligtvis helt utanför det hela. Företagsdemokrati var ett okänt 
begrepp – då liksom 1970 efter många års socialdemokratisk makt regeringen och LKAB! 
Men för ett så stort projekt som att koncentrera hela malmbrytningen till Kiruna måste 
bolagsledningen anlita experter och ta kontakter med vissa myndigheter. Och då sprack 
hemlighetsmakeriet.

Norrskensflamman fick tag på dokument och avslöjade planerna. Fackföreningarna och 
arbetarna över huvud taget kom snabbt på fötter. Kommunalförvaltningar och 
köpmannaorganisationer följde efter. Det var inte svårt att räkna ut vilka ödesdigra 
verkningar bolagets planer skulle få för malmtrafiken söderut, hur det skulle bli om
malmutlastningen från Luleå praktiskt taget upphörde och istället flyttades över till 
Narvik o.s.v. Aktioner mot bolagets planer spred sig explosionsartat till mycket stora 
delar av Norrbotten.

I Malmberget var kampstämningen förtätad även av andra anledningar. På våren 1934 hade 
flottningsarbetarna i Kalix älv gått i strejk, och bäckflottningen i Gällivare kommun 
tillmättes stor betydelse. Detta visste också flottningsföreningen, som räknade med att 
strejkbryteriet här skulle gå bra därför att det var så eländigt ställt med 
fackföreningarna för skogs- och flottningsarbetare. Men det fanns gruvfackföreningar 
och starka kommunistiska organisationer. Från det hållet uppmanades flottningsarbetarna 
i Gällivare kommun att göra gemensam sak med de strejkande längre ned efter älven.

De första ansatserna till strejkbryteri blev det snabbt slut på, när flottningsarbetarnas 
egna resurser förstärktes med ett uppbåd av gruvarbetare som satte respekt 
i strejkbrytarna trots länsstyrelsens fridlysning av flottningslederna. Handlarna 
i Malmberget bidrog med stora mängder bröd, mjöl, salt sill, margarin m.m. som kördes 
med lastbilar till byarna i strejkområdet. Fackföreningarna gjorde anslag och 
kvinnoorganisationer i malmfältssamhällena grep in.

Så kom avslöjandena om LKAB:s planer. De reformistiska ledarna hade inget önskeläge. 
Deras befattning med flottningsstrejken var ett skamligt kapitel, som vi emellertid inte 
skall gå närmare in på nu. Men det skärpte kampviljan och inriktningen när det gällde att 
slå tillbaka LKAB-ledningens attack. Möjligen bidrog det också till de reformistiska 
ledarnas försiktiga hållning att det skulle bli kommunalval ett par månader senare!

Alltnog, på kort tid hade kampanjen svällt ut till en folkstorm. Drivkraften i det hela 
var radikala arbetare i Malmfältens fackföreningar och politiska organisationer men snart 
haglade det uttalanden från de mest skilda håll och uppvaktningarna gick till högsta ort.

Nu fanns den tidens Lundbergare lämpligast att stoppa pipan i säcken. Arbetarnas kamp 
hade dragit ett streck i räkningen för dem som hade trott att de även i detta fall skulle 
kunna handla uteslutande med hänsyn till bolagets profitintressen. Men kämpande, 
eniga arbetare visade sig vara en tillräckligt stark makt för att framtvinga ett helt 
annat resultat i en viktig näringspolitisk fråga.