57 dagar som skakade Sverige |
|
|||
|Inledning |Artikel 1 |Artikel 2 |Artikel 3 |Artikel 4 |Artikel 5 |Artikel 6 |Artikel 7 |Artikel 8 |Artikel 9 |Artikel 10 |Artikel 11 |Artikel 12 |Artikel 13 |Artikel 14 |Artikel 15 |Artikel 16 |Artikel 17 |Artikel 18 |Artikel 19 |Artikel 20 |Artikel 21 |Artikel 22 |Boktips |Länkar |Tack till! |
GRUVSTREJKEN 40 ÅR 1969-2009 Artiklarna och bilderna som presenteras på denna hemsida är hämtade från, Norrskensflammans (Nfl) ”Strejk-special” om inget annat uppges. Strejk-specialen publicerades kort efter strejkens slut. Texten i artiklarna är nedskrivna på nytt, men är autentiska med originalet. Namnen på Norrskensflammans skribenter står i anslutning till den artikel de är upphov till. |
Nu liksom 1934 utlöste LKAB-lednings
uttalanden om att malmbergsgruvorna
"inte gick ihop" en våldsam
proteststorm. Inne i möteslokalen
utsattes envoyé Lundberg för kraftiga
buanden och utanför möteslokalen
samlades gruvarbetarhustrurna
till protestdemonstration.
|
||
Gruvarbetarna har träffat Lundbergare även tidigare Av: Helmer Holmberg LKAB-chefen påstod nyligen att gruvdriften i Malmberget inte är lönande. Det var naturligtvis avsett som ett hot mot de strejkande; blir det inte slut på bråket om löner och arbetsförhållanden så lägger vi kanske ned hela verksamheten i Malmberget! Arbetarna lär ha flinat ganska försmädligt åt hr Lundbergs lilla försök, inte därför att han skulle dra sig för att tillgripa vilka metoder som helst, utan därför att hotet var politiskt dödfött. Varenda ledande sosse skulle få frossa bara vid tanken på att Lundbergs många klavertramp som företagsledare möjligen skulle följas av flera arbetsköparmanér som bevisligen inte imponerar på gruvarbetarna. Hotet mot Malmberget har nämligen en förhistoria som visar att LKAB-chefen har övertagit inte bara sina 31 teser och ackordsmetoder från privatkapitalistiska experter utan att han från samma håll också har fått de uppfattningar som finns i hans hotfulla antydningar om Malmbergets öde. Förra gången LKAB:s förvaltning tänkte lägga ned gruvdriften i Malmberget hade staten, d.v.s. den socialdemokratiska regeringen, inte fått ett sådant inflytande som den har nu i LKAB. Det var 1934 och då styrde privata gruvägare. På sommaren det året så avslöjade Norrskensflamman att LKAB:s förvaltning i tysthet förberedde en avveckling av gruvdriften i Malmberget. Motiveringen var densamma som i Lundbergs prat inför de strejkande i år: driften i Malmberget lönar sig inte. Därmed menades inte att denna del av företaget gick med förlust, bara att den inte gav lika stora vinster som i andra av bolagets gruvor, framför allt i Kiruna. Det var alltså samma inställning som privatkapitalisterna och regeringen tillämpat i många andra sammanhang, exempelvis vid utformningen av Vargöns och ASSI:s verksamhet. När smältverket i Porjus lades ned påvisade landstingets utredare, att det i och för sig inte var så dåligt med lönsamheten som styrelsen för Vargöns bolag påstod. Däremot var det troligt att bolagets vinster skulle bli ännu större om man koncentrerade hela verksamheten till bolagets anläggningar söderut! Att man därmed raderade ut det enda industriföretaget av någon betydelse i denna del av Norrbottens inland, att man bidrog ytterligare till utflyttningen till materiell förödelse och en mängd personliga svårigheter bekymrade inte bolagsledningen. Kapitalister har ju ännu ”rätten” att bete sig så. Och regeringen har inte frångått denna linje något nämnvärt i sin egen politik. I sak är det nämligen samma inställning bakom statsmakternas medverkan till den förödelse som drabbat många samhällen och tusentals enskilda under se senaste årtiondena: Båtskärsnäs, Töre o.s.v. 1934 var det som sagt meningen att även Malmberget skulle offras för det extrema profittänkande. Planerna hade avancerat långt innan Norrskensflamman kunde slå larm. Gruvarbetarna hölls naturligtvis helt utanför det hela. Företagsdemokrati var ett okänt begrepp – då liksom 1970 efter många års socialdemokratisk makt regeringen och LKAB! Men för ett så stort projekt som att koncentrera hela malmbrytningen till Kiruna måste bolagsledningen anlita experter och ta kontakter med vissa myndigheter. Och då sprack hemlighetsmakeriet. Norrskensflamman fick tag på dokument och avslöjade planerna. Fackföreningarna och arbetarna över huvud taget kom snabbt på fötter. Kommunalförvaltningar och köpmannaorganisationer följde efter. Det var inte svårt att räkna ut vilka ödesdigra verkningar bolagets planer skulle få för malmtrafiken söderut, hur det skulle bli om malmutlastningen från Luleå praktiskt taget upphörde och istället flyttades över till Narvik o.s.v. Aktioner mot bolagets planer spred sig explosionsartat till mycket stora delar av Norrbotten. I Malmberget var kampstämningen förtätad även av andra anledningar. På våren 1934 hade flottningsarbetarna i Kalix älv gått i strejk, och bäckflottningen i Gällivare kommun tillmättes stor betydelse. Detta visste också flottningsföreningen, som räknade med att strejkbryteriet här skulle gå bra därför att det var så eländigt ställt med fackföreningarna för skogs- och flottningsarbetare. Men det fanns gruvfackföreningar och starka kommunistiska organisationer. Från det hållet uppmanades flottningsarbetarna i Gällivare kommun att göra gemensam sak med de strejkande längre ned efter älven. De första ansatserna till strejkbryteri blev det snabbt slut på, när flottningsarbetarnas egna resurser förstärktes med ett uppbåd av gruvarbetare som satte respekt i strejkbrytarna trots länsstyrelsens fridlysning av flottningslederna. Handlarna i Malmberget bidrog med stora mängder bröd, mjöl, salt sill, margarin m.m. som kördes med lastbilar till byarna i strejkområdet. Fackföreningarna gjorde anslag och kvinnoorganisationer i malmfältssamhällena grep in. Så kom avslöjandena om LKAB:s planer. De reformistiska ledarna hade inget önskeläge. Deras befattning med flottningsstrejken var ett skamligt kapitel, som vi emellertid inte skall gå närmare in på nu. Men det skärpte kampviljan och inriktningen när det gällde att slå tillbaka LKAB-ledningens attack. Möjligen bidrog det också till de reformistiska ledarnas försiktiga hållning att det skulle bli kommunalval ett par månader senare! Alltnog, på kort tid hade kampanjen svällt ut till en folkstorm. Drivkraften i det hela var radikala arbetare i Malmfältens fackföreningar och politiska organisationer men snart haglade det uttalanden från de mest skilda håll och uppvaktningarna gick till högsta ort. Nu fanns den tidens Lundbergare lämpligast att stoppa pipan i säcken. Arbetarnas kamp hade dragit ett streck i räkningen för dem som hade trott att de även i detta fall skulle kunna handla uteslutande med hänsyn till bolagets profitintressen. Men kämpande, eniga arbetare visade sig vara en tillräckligt stark makt för att framtvinga ett helt annat resultat i en viktig näringspolitisk fråga. |
||||