57 dagar som skakade Sverige |
|
|||
|Inledning |Artikel 1 |Artikel 2 |Artikel 3 |Artikel 4 |Artikel 5 |Artikel 6 |Artikel 7 |Artikel 8 |Artikel 9 |Artikel 10 |Artikel 11 |Artikel 12 |Artikel 13 |Artikel 14 |Artikel 15 |Artikel 16 |Artikel 17 |Artikel 18 |Artikel 19 |Artikel 20 |Artikel 21 |Artikel 22 |Boktips |Länkar |Tack till! |
GRUVSTREJKEN 40 ÅR 1969-2009 Artiklarna och bilderna som presenteras på denna hemsida är hämtade från, Norrskensflammans (Nfl) ”Strejk-special” om inget annat uppges. Strejk-specialen publicerades kort efter strejkens slut. Texten i artiklarna är nedskrivna på nytt, men är autentiska med originalet. Namnen på Norrskensflammans skribenter står i anslutning till den artikel de är upphov till. |
Det rder starkt missnje
ocks bland statstjnarna
|
||
Varför är det bara arbetarsidan som skall känna ansvar och solidaritet? Kan man tänka sig en strejk bland statsanställda? Har den ”solidariska lönepolitiken” gjort fiasko? Frågorna är stickande. Men vem kan besvara frågeställningarna. Ja, bland tjänstemännen råder ett starkt missnöje och kommande avtalsuppgörelser blir säkerligen skarpare än på många år. Inom kartellområdet där majoriteten är lägre tjänstemän och som varit riktningsgivande även för TCO:s motsvarande grupper pågår starka rörelser i syfte att inhämta den löneklyfta, som det allmänna kostnadsläget skapat. Reallönen för statstjänstemännen har försämrats. Solidarisk lönepolitik har varit slagordet och riktpunkten för bl.a. LO. Nu har hamnarbetare, gruvarbetare, metallarbetare, flygets anställda, glasbruksarbetare, industriarbetare inom kooperationen m.fl. grupper under avtalstiden bevisat ohållbarheten i en s.k. solidarisk lönepolitik. Men vad säger övriga låglönegrupper? Ja, de är naturligtvis förbannade och det med all rätt. Hur skall de kunna lyfta upp sina löner? Svaret är enkelt, men desto svårare att genomföra om man inte får de förtroendevalda i fackföreningsstyrelser och förbund att bryta med den missinriktade lönesolidariteten, som endast gynnar profitörerna och aktieägarna på låglönegruppernas bekostnad. Här är rätta tidpunkten att ställa frågan: Solidaritet för vem? SIF och arbetsledarförbundet har träffat ett 5-årigt avtal. TCO är inte främmande för 3-årigt avtal. LO har under senare år träffat 2-åriga avtalsperioder, vilka utnyttjats av arbetsköparna (Så även de statliga) till arbetarnas nackdel. Detta bevisar bl.a. gruvkonflikten. LO har nu också erkänt detta faktum. Den solidariska lönepolitiken kan endast ha framgång i ett socialistiskt samhälle, men även där bereder den arbetslivet interna konflikter. Vägen till framgång är att LO:s samtliga förbund måste föra en sådan aktiv lönepolitik, att arbetarenheten inte splittras och att SAF:s möjligheter till motåtgärder minskas. Kravet om att LKAB och alla övriga statliga bolag och verk lämnar arbetsgivarföreningen är ett av de krav, som är samlande för alla statsanställda arbetare och tjänstemän. ”Krukan går till den spricker” De statsanställdas § 32 (huvudavtal) är om möjligt ännu värre än övriga arbetares, I detta avtal behöver statsmakterna bara sätta stämpeln ”samhällsfarlig” så kan polis och militär ingripa. Statstjänstemännen och i viss utsträckning statens arbetare är trögrörligare än t.ex. gruvarbetarna, men ”krukan” går även här till den en vacker dag spricker. Inom SJ finns det en grupp som är löneprioriterad (SJBF – Statens Järnvägars Befälsförbund) och vilka i stort sett själva avgör lönegradsplaceringar. Jag tar ett exempel ur verkligheten, som bevisar olikmässigheten, men också frågan om ”solidaritet med vem”. SJBF – Reglerbar befordringsgång lönegrad 15, 17, 19 under loppet av 8 tjänsteår. Därefter lönegrad 21, 23, 26 o.s.v. OBS! överhoppningen av lönegrad 22, 24 och 25. SJMF (Svenska Järnvägsmannaförbundet) exp. lönegrad 10 efter 10 år och fyllda 30. Kurs lönegrad 11. Här stannar många i ytterligare 12 år därefter en åldersklass och därefter om vederbörande har tur 13, 14 och i vissa fall lönegrad 15. Lokförare: För 4 år sedan fick lokförarna 15:e lönegraden och många av dem har idag inte ett lokförarförordnande. Örebromötet krävde lönegrad 17, men detta omintetgjordes p.g.a. en splittringens taktik och ett offer för den s.k. solidaritetspolitiken. Av ovanstående framgår det att karriärstegen är olika och att det skiljer ända upp till mellan 5 och 10 lönegrader mellan SJMF och SJBF tjänstemän. Denna jämförelse är inte helt rättvisande, men tendensen är fullt klar. Ett stort gap mellan ”befäl och meniga”. Alla minns väl SACO-konflikten där SACO utöver den s.k. gemensamma potten tvingade fram cirka 25-28 miljoner kronor och således struntade i någon lönesolidaritet. Kan företagen betala? Kan statsmakterna betala? Javisst kan dom det – även s.k. mindre bärkraftiga företag kan betala hyggliga löner och här skulle arbetsköparna genom sin organisation kunna fylla en uppgift. Eller menar man kanske att det bara är arbetarklassen som skall känna solidaritet? SAF kan naturligtvis ”solidarisera över” såväl högföretagsvinster som extraprofiterna så att de s.k. mindre bärkraftiga företagen betalar sina anställda hyggliga löner. Alltså…. Statens företag lämnar SAF. Högst 2-åriga avtalsperioder. Kartellområdet för självständiga förhandlingar. Den s.k. B-listan ersätts med reglerbar befordringsgång. Ny och krympt löneplan för löneplansanställda med rättvisande krontalsregleringar. Verklig företagsdemokrati införes. Bibehållna pensioneringsperioder med sikte på en sänkning av den pensionsålder som ligger över 60 år. Sedan må LO bedriva en lönepolitik som tvingar SAF till solidaritet mot sina lågbärkraftiga företag så att dessa få del av vinster och extravinster av de stora och bärkraftiga företagen. Då kommer den s.k. solidariska lönepolitiken att ersättas av högvinstsolidaritet mellan SAF:s lågbärkraftiga och högbärkraftiga företag och därmed också öppna ökade möjligheter för låginkomsttagarna. Statsmakterna kan medverka till detta om bara viljan finns. |
||||