57 dagar som skakade Sverige |
|
|||
|Inledning |Artikel 1 |Artikel 2 |Artikel 3 |Artikel 4 |Artikel 5 |Artikel 6 |Artikel 7 |Artikel 8 |Artikel 9 |Artikel 10 |Artikel 11 |Artikel 12 |Artikel 13 |Artikel 14 |Artikel 15 |Artikel 16 |Artikel 17 |Artikel 18 |Artikel 19 |Artikel 20 |Artikel 21 |Artikel 22 |Boktips |Länkar |Tack till! |
GRUVSTREJKEN 40 ÅR 1969-2009 Artiklarna och bilderna som presenteras på denna hemsida är hämtade från, Norrskensflammans (Nfl) ”Strejk-special” om inget annat uppges. Strejk-specialen publicerades kort efter strejkens slut. Texten i artiklarna är nedskrivna på nytt, men är autentiska med originalet. Namnen på Norrskensflammans skribenter står i anslutning till den artikel de är upphov till. |
|
||
AKTIONSENHET – SEGERNS GARANT AV KARL STAAF Det har sagts och kan aldrig nog upprepas att den fundamentala garanten för de segrar som gruvstrejken i Malmfälten medförde var och är arbetarnas aktionsenhet. Under 57 dagar stod socialdemokrater, kommunister och partilösa arbetare sammansvetsade skuldra vid skuldra i en aktionsenhet och kampvilja som väckte respekt även långt in i motståndarnas led. Och lika disciplinerat och beslutsamt som aktionen inleddes lika sammansvetsade gick den femtusen man starka gruvarbetarkåren tillbaka till arbetet. Huruvida reträtten företogs på den riktiga tidpunkten kan kanske diskuteras framöver, men ingen kan bestrida betydelsen av att återtåget skedde disciplinerat och organiserat, och att just detta gav förutsättningen för att de krav som ställdes skall uppfyllas. Strejken har hos alla ingjutit medvetandet om styrkan i samfällda organiserade aktioner och betydelsen av den aktivitet som massmötena utgjorde, där gruvarbetaren i gemen för första gången på många år i demokratiska former fick ha sitt ord med i laget i för honom och hans familj livsviktiga frågor. När flera gruvarbetare vid återgången till arbetet uttalade sin beredskap att omedelbart återigen tillgripa strejkvapnet där bolagsledningen skulle försöka sig på att röva frukterna av den 57-dagar långa aktionen, så var det säkerligen inte menat så mycket som ett hot, som en fingervisning om att man framgent ämnar vara aktivt vaksam i kampen för de fundamentala rättigheterna och inte tillåta en återgång till det gamla. Det har inte kunnat undgå uppmärksamheten att den aktionsenhet och kampvilja som gruvstrejken uppvisade skapade en rågång i massmedia, mellan den part som med alla medel från påtryckningar och direkta hot sökte splittra leden, i första hand den stora strejkkommittén och de som stod på arbetarnas sida. Trots den stora konst i balansgång och demagogi som socialdemokraternas organ i Norrbotten, NSD, Aftonbladet i Stockholm, m.fl., för att nu inte nämna de borgerliga tidningarna, TV och radio m.fl. inlärt till fulländning tvang arbetarnas aktionsenhet dem alla att bekänna färg. Det blev snart klart vilka som ställde sig i arbetsköparnas skränande kör om ”återgång till arbete”, och de som ställde gruvarbetarnas intressen i förgrunden och handlade i överensstämmelse därmed. Gruvarbetarnas aktion var i själva verket en mönstring av den aktionsenhet som kommunisternas organ i Norrbotten – Norrskensflamman – under årtionden envetet och ihärdigt kämpat för. Vem erinrar sig inte Sven Linderoths appeller om arbetarenhet underifrån, om enhet mellan de socialdemokratiska och kommunistiska arbetarna i kampen för gemensamma intressen, mot bolagsväldet, mot det kapitalistiska utsugarsystemet. En genom målmedvetet och oförtrutet arbete tillkämpad enhet som bygger på klasskampens grund, och inte på tomma fraser som ”flyter lätt på livets flod”, men i verkligheten ”inte leder strömmen”. Utan självförhävelse tror vi oss konstatera att just genom att ha enhetstanken som ledstjärna och genom att ha den intimaste kontakt med gruvarbetarna kunde Norrskensflamman framgångsrikt uppfylla sin roll som arbetarnas och småfolkets genuina språkrör och bidra till aktionsenhetens stärkande. Det var således inte utgående från ”en försiktig taktisk linje” eller nervärdering av kommunisternas roll – en framgångsrik enhetspolitik i arbetarrörelsen kräver tvärtom ett starkt kommunistiskt parti – som Norrskensflamman underlät att vifta med ”partifärgen” och fördömde varje försök att gå fram med flygbladsspridning och dylikt i illa dolt syfte att profilera på gruvarbetarstrejken. Att springa runt med partibeteckningar på insamlingslistorna till gruvstrejken kunde knappast betecknas som den riktiga form för stöd åt gruvarbetarnas enhetsaktion. Maoisternas ömkliga beteende borde härvid framstå som ett varnande exempel. Om de inte lyckades splittra gruvstrejken, så lyckades de dock att bli grundligt misskrediterade i gruvarbetarnas ögon. Varje försök att beskäftigt slå politiskt mynt på gruvstrejken till skada för denna enhet kommer oundvikligen, vem det än må gälla röna samma öde. Gruvstrejken har upphört, men inte kampen. Den har bara tagit andra former, som i lika hög, om inte i högre grad ställer krav på enhet i arbetarleden. Det gäller att även framgent slå vakt om denna aktionsenhet – garanten för arbetarklassens seger. |
||||