57 dagar som skakade Sverige





















|Inledning
|Artikel 1
|Artikel 2
|Artikel 3
|Artikel 4
|Artikel 5
|Artikel 6
|Artikel 7
|Artikel 8
|Artikel 9
|Artikel 10
|Artikel 11
|Artikel 12
|Artikel 13
|Artikel 14
|Artikel 15
|Artikel 16
|Artikel 17
|Artikel 18
|Artikel 19
|Artikel 20
|Artikel 21
|Artikel 22

|Boktips
|Länkar
|Tack till!
GRUVSTREJKEN
40 ÅR 1969-2009


Artiklarna och bilderna som presenteras
på denna hemsida är hämtade från,
Norrskensflammans (Nfl) ”Strejk-special” om
inget annat uppges.

Strejk-specialen publicerades kort efter
strejkens slut.

Texten i artiklarna är nedskrivna på nytt,
men är autentiska med originalet.

Namnen på Norrskensflammans skribenter står
i anslutning till den artikel de är upphov till.



AKTIONSENHET – SEGERNS GARANT  
AV KARL STAAF

Det har sagts och kan aldrig nog upprepas att den fundamentala garanten för de segrar 
som gruvstrejken i Malmfälten medförde var och är arbetarnas aktionsenhet. Under 57 dagar 
stod socialdemokrater, kommunister och partilösa arbetare sammansvetsade skuldra vid 
skuldra i en aktionsenhet och kampvilja som väckte respekt även långt in i motståndarnas 
led. Och lika disciplinerat och beslutsamt som aktionen inleddes lika sammansvetsade gick 
den femtusen man starka gruvarbetarkåren tillbaka till arbetet.

Huruvida reträtten företogs på den riktiga tidpunkten kan kanske diskuteras framöver, 
men ingen kan bestrida betydelsen av att återtåget skedde disciplinerat och organiserat,
och att just detta gav förutsättningen för att de krav som ställdes skall uppfyllas. 

Strejken har hos alla ingjutit medvetandet om styrkan i samfällda organiserade aktioner 
och betydelsen av den aktivitet som massmötena utgjorde, där gruvarbetaren i gemen för 
första gången på många år i demokratiska former fick ha sitt ord med i laget i för honom 
och hans familj livsviktiga frågor.

När flera gruvarbetare vid återgången till arbetet uttalade sin beredskap att omedelbart 
återigen tillgripa strejkvapnet där bolagsledningen skulle försöka sig på att röva 
frukterna av den 57-dagar långa aktionen, så var det säkerligen inte menat så mycket
som ett hot, som en fingervisning om att man framgent ämnar vara aktivt vaksam i kampen 
för de fundamentala rättigheterna och inte tillåta en återgång till det gamla.

Det har inte kunnat undgå uppmärksamheten att den aktionsenhet och kampvilja som 
gruvstrejken uppvisade skapade en rågång i massmedia, mellan den part som med alla medel 
från påtryckningar och direkta hot sökte splittra leden, i första hand den stora 
strejkkommittén och de som stod på arbetarnas sida. Trots den stora konst i balansgång 
och demagogi som socialdemokraternas organ i Norrbotten, NSD, Aftonbladet i Stockholm, 
m.fl., för att nu inte nämna de borgerliga tidningarna, TV och radio m.fl. inlärt till 
fulländning tvang arbetarnas aktionsenhet dem alla att bekänna färg. Det blev snart 
klart vilka som ställde sig i arbetsköparnas skränande kör om ”återgång till arbete”, 
och de som ställde gruvarbetarnas intressen i förgrunden och handlade i överensstämmelse 
därmed.

Gruvarbetarnas aktion var i själva verket en mönstring av den aktionsenhet som 
kommunisternas organ i Norrbotten – Norrskensflamman – under årtionden envetet 
och ihärdigt kämpat för. Vem erinrar sig inte Sven Linderoths appeller om arbetarenhet 
underifrån, om enhet mellan de socialdemokratiska och kommunistiska arbetarna i kampen 
för gemensamma intressen, mot bolagsväldet, mot det kapitalistiska utsugarsystemet.  

En genom målmedvetet och oförtrutet arbete tillkämpad enhet som bygger på klasskampens 
grund, och inte på tomma fraser som ”flyter lätt på livets flod”, men i verkligheten 
”inte leder strömmen”.

Utan självförhävelse tror vi oss konstatera att just genom att ha enhetstanken som 
ledstjärna och genom att ha den intimaste kontakt med gruvarbetarna kunde Norrskensflamman 
framgångsrikt uppfylla sin roll som arbetarnas och småfolkets genuina språkrör och bidra 
till aktionsenhetens stärkande.

Det var således inte utgående från ”en försiktig taktisk linje” eller nervärdering av 
kommunisternas roll – en framgångsrik enhetspolitik i arbetarrörelsen kräver tvärtom ett 
starkt kommunistiskt parti – som Norrskensflamman underlät att vifta med ”partifärgen” 
och fördömde varje försök att gå fram med flygbladsspridning och dylikt i illa dolt syfte 
att profilera på gruvarbetarstrejken. Att springa runt med partibeteckningar på 
insamlingslistorna till gruvstrejken kunde knappast betecknas som den riktiga form för 
stöd åt gruvarbetarnas enhetsaktion. Maoisternas ömkliga beteende borde härvid framstå 
som ett varnande exempel. Om de inte lyckades splittra gruvstrejken, så lyckades de dock 
att bli grundligt misskrediterade i gruvarbetarnas ögon.

Varje försök att beskäftigt slå politiskt mynt på gruvstrejken till skada för denna enhet 
kommer oundvikligen, vem det än må gälla röna samma öde.

Gruvstrejken har upphört, men inte kampen. Den har bara tagit andra former, som i lika 
hög, om inte i högre grad ställer krav på enhet i arbetarleden. Det gäller att även 
framgent slå vakt om denna aktionsenhet – garanten för arbetarklassens seger.