- Enhet och organisation �r v�rt 
starkaste vapen i kampen f�r 
arbetarnas r�ttigheter.
Detta l�rde oss strejken, 
s�ger I. Ruuth.

Strejken lärde oss ofantligt
mycket säger Ingemar Ruuth 

TEXT: KARL STAF



KIRUNA (Nfl)
- Hörödu, jag ska hälsa från snickarn i Kiruna.
- Vilken snickare???
- De vet du väl för fan. Snickarn som satte in protesen i din träskalle…

Man ska akta sig väldigt noga för att komma i dispyt med Ingemar Ruuth, 47, 
Bodenpojke, men uppväxt i Kiruna och gruvarbetare sen 15 år. Det fick en som 
Ingemar tyckte dum motståndare till kommunismen blodigt erfara under ett ordskifte 
i Stockholm.

Det ligger troligen i släkten. Hans lillflicka Anneli, en tvärhand hög, tycks inte 
vara mindre munvig när det vill sig, särskilt när en skäggig farbror kommer på besök 
och vill ta i hand. Då lägger hon den lilla knytnäven demonstrativt på ryggen.

- Dej tar jag inte i hand…
- ??????
- För du är ju osams med barberaren. Gå och raka dej först, sen får vi se…

Som sagt det ligger kanske i släkten, trotset och rättframheten. Strejkkommittén visste 
vad den gjorde när den satte Ingemar Ruuth till dörrvakt. 

- Radikalismen fick jag i mej sen barnsben. Min far var järnvägare, kommunist, 
och tillhörde dom som 1927 blev utsatt för tvångstransportering bort från detta 
”röda centrum”. Själv hade jag ingen politisk åskådning, men kriget och de efterföljande 
åren gav mej en tankeställare. Jag blev medlem av kommunistiska partiet 1953.

- Vad har strejken lärt dig? 

- Detta är min första strejk och den har lärt mej mer än hela min politiska och fackliga 
bana. Vi fick plötsligt se vad vår egen fackliga organisation gick för i en svår 
situation, och vilka medel det kapitalistiska samhället har till buds mot strejkande 
arbetare. Vi fick lära oss vad klasskamp är, vilka som var för och vilka som var emot.

- Det var kanske en lärdom för alla?

- Säkert. Från det håll vi hade väntat oss stöd, fick vi alltså inget utan tvärtom. 
Men mot djävelskaperna satte vi vår enighet. Det var både frapperande och roligt att 
se hur denna enighet skar igenom all partipolitik. Visst fanns det grupper som försökte 
slå politisk mynt av strejken, men dom har vi slagit ned på som hökar, direkt. Det är 
ju inte så att 5.000 gruvarbetare tänker lika i politiska frågor, men bakom våra krav 
står vi obrottsligt förenade oavsett partitillhörighet. Här uppnådde vi den enighet 
som vi alltid har slagits för.

- Återgången till arbetet betyder alltså inte slut på kampen?

- Nej, och åter nej. Så lätt ger vi gruvarbetare inte upp. Nu tänker vi på allvar vara 
med och besluta. Strejkkommittén har alla som en man bakom sig. Beslutanderätten ska 
inte få överlåtas till några toppgubbar i Stockholm, som inte har en aning om våra 
förhållanden.

- Du menar att mötesformen kommer att fortsätta?

- Ja, det tror jag. I dess nuvarande form. Tidigare kom ju bara 60-70 man på 
fackföreningsmötena. Alltid samma gamla ansikten och kom det någon ny, undrade vi 
om han var medlem. Nu hade vi flera tusen på mötena. Sådant väcker mera respekt hos 
disponenten…

- Du fick förtroendet att åka till Köpenhamn för att tala på ett möte.

- Ja, det blev ett minne för livet. Där talade jag – för första gången i mitt liv – inför 
700 människor. Mötet öppnades med en marsch, Kiruna-marschen, som en blind kompositör 
komponerat till gruvstrejken. Nära 3.500 kronor insamlades till våra strejkande.

- Strejken väckte inte bara sympati, utan också respekt?

- Ja, en mönstergill ordning har rått i Kiruna under strejken, en ordning som vår egen 
stadsfiskal uttalat beundran för. Det gällde inte minst nykterheten, för att inte tala 
om demonstrationerna. Aldrig tidigare har så stora demonstrationståg anordnats i Kiruna. 
Det var också de tystaste och lugnaste. Nu var det arbetarna som gick ut i demonstration, 
i kamp för sina rättigheter…